Carl Christopher Munthe (1772 – 1839)
Efter enskild undervisning i hemmet kom han till Stockholm i februari 1789 och fick anställning som kontorsskrivare i kommissariekontoret. Efter depositionskontoret, krigsmanshuskontoret och i Riksens ständers kontor blev han 1795 kamrerare vid Gripsholms ståthållarämbete och därefter, 1799, vid Allmänna brandförsäkringsverket, i vilken befattning han kvarstod sedan det hade ombildats till Allmänna brandförsäkringen för byggnader å landet. Senare blev han även kamrerare i Riksbankens kontrollkontor och i Kreditsedelverket. År 1813 erhöll han kammarrättsråds namn, heder och värdighet, och längre fram i livet blev han riddare av såväl nordstjärne- som vasaorden.
År 1801 arrenderade han frälselägenheten Röudd under Kummelnäs säteri, som han kallade Beateberg efter sin maka, Beata. I nära etthundrafemtio år var detta ställe, först arrenderat, längre fram ägt, intimt förknippat med hans efterkommande.
Beateberg omfattar hela norra sidan av Kummelnäsviken på Värmdölandet i Stockholms inre skärgård. På sluttningarna ned mot viken låg mangårdsbyggnaden, ett mindre rödmålat hus uppfört i slutet av 1700-talet. I den av parkartad natur inramade dälden mellan mangårdsbyggnaden och viken anlade kammarrättsrådet en stor och väl planerad fruktträdgård. Om hans sakkunskap på detta område vittnar hans i Lantbruksakademiens Annaler år 1817 publicerade uppsats om sättet att driva upp fruktträd från kärnor, och en av honom uppdragen äppelsort var länge känd som ”Munthes rosenäpple”. Den vackra, av senare generationer utökade och ytterligare förskönade trädgården ägde bestånd ända till slutet av 1930-talet.
Han var en av initiativtagarna till en bro över Skurusundet och tillhörde det konsortium som med statsbidrag lät bygga bron år 1832. Sedan han sålt Rensätra, köpte han ett hus vid Storkyrkobrinken i Staden mellan broarna. År 1839 lämnade han sin befattning vid Allmänna brandförsäkringen, och redan på hösten samma år gick han ur tiden.
Kammarrättsrådet Munthe hade en god ekonomisk blick och blev med åren en jämförelsevis förmögen man. ”Men penningekarlen blev filantrop och den idoge ynglingen en trevlig och fryntlig gubbe. Mången gång anlitades han såsom ett nödankare, och både sorgen och glädjen uppsökte honom, för att lindras, eller för att ökas. Ingen bland gamla vänner övergav han, och förlorade ingen. De behövde honom ofta för sina levnadsbekymmer; han behövde dem alltid för sin levnadslycka.” sa J. D. Valerius om honom vid frimurarlogens högtidsdag den 22 mars 1840.
