Henrik Mathias Munthe (1798 – 1880)
Henrik var son till borgmästaren C. NI. Munthe i Karlshamn . Han skrevs in som student vid Lunds universitet 1814 och avlade examen. Redan under studenttiden, som infˆöll under den mest lysande epoken i universitetets historia , gjorde sig hans musikaliska begåvning gällande. Han hade, som Jenny Lind har skrivit , ”en naturlig instinkt för musik”. Hans var en skicklig violinist och blev snart känd som en av landets yppersta Bellmans-tolkare med allt vad mimisk gestaltning som den en äkta kräver.
Hovrättsrådet Henrik Munthe har gått till eftervärlden som Jenny Linds faderlige vän och penningförvaltare. De hade blivit bekanta under hennes berömmelses gryningstid, och i januari 1843 hade han blivit hennes förmyndare. Då Jenny Lind mot slutet av sin Amerikaturné gifte sig med Otto Goldschmidt upphörde förmyndarskapet men Henrik Munthe fortsatte ända till några år före sin död att förvalta hennes i Sverige placerade mycket betydande förmögenhet.
Redan från början av deras bekantskap hade Jenny Lind sett upp till sin förmyndare som till en fader, hon undertecknade också sina brev ”äldsta dottern” och kallade honom sedan hon fått sitt första barn för ”morfar”. Under sina många utlandsår kom hon att betrakta hans hem som sitt eget föräldrahem i Sverige, hans maka som en mor och barnen som syskon. Även Otto Goldschmidt blev varmt fästad vid Henrik Munthe och hans familj. Under sina besök i hemlandet, ensam eller tillsammans med familjen, var Jenny Lind en kär gäst på Beateberg, det var oftast på sommaren som hon besökte sitt hemland. Då hände det ej sällan att hennes sång tonade ut över vikens stilla vatten både från musiksalongens öppna fönster och från ekobergets klippterrass. Hon älskade Beateberg och drömde en tid om att bygga ett eget sommarhem på området.
Vid sitt sista besök i hemlandet, i juni 1876, bodde Jenny Lind i den gamle vännens Stockholmshem vid Norrlandsgatan, och vid en musikalisk aftonstund sjöng hon här för sista gången i sin barndoms stad. Ett par dagar efteråt besökte Jenny Lind och Henrik Munthe tillsammans den gemensamme vännen från ungdomsåren Adolf Fredrik Lindblad på Löfvingsborg utanför Linköping, och här sjöng Jenny Lind sitt farväl både till de två vännerna och till Sverige, som hon icke återsåg. Vad Henrik Munthe betydde för Jenny Lind framgår bäst av hennes brev till honom, omspännande en tidrymd av fyra decennier på några år när. Efter hans död gav hon gripande uttryck för sin uppskattning av honom i brev till hans anhöriga.
Med sitt soliga humör, sin lätthet att vinna människornas hjärtan, sin konstnärligt musikaliska begåvning var Henrik Munthe ett livets söndagsbarn. Han förskonades dock icke från sorger. Tre av barnen gick bort före honom och slutligen, på hans ålders dar, även hans maka. Men sitt ljusa, ungdomsfriska sinne bevarade han livet igenom. Nära nog in i det sista spelade han på sin violin, och för hans åhörare var det högtidsstunder då han sjöng sin Bellman, den sista kvarlevande i de stora Bellmanssångarnas krets. Hans hem förblev alltid en musikalisk samlingspunkt, knappt en vecka förgick utan att han samlade sina vänner till en soaré hemma hos sig. I förvårens tid, efter ett mycket kort avtynande, avled Henrik Munthe 1880, en av släktens mest betydande och mest intagande gestalter.
Efter Henrik Munthes död skickade sönerna och dottern denna matta broderad av modern som ett minne av föräldrarna till Jenny Lind i London. I sitt tackbrev skriver Jenny Lind: ”Ju äldre man blir ju mer hänger man fast vid minnen från ungdom och barndom och de gestalter man med kärlek betraktat från barndomen inpräglar sig djupare i själen än dem hvilka man sednare i lifvet påträffa — och därför ser jag på den broderade månen, den blåa himlen, ruinen, blomsterna arbetade i mattan, med särdeles egna känslor.” Tillhör nu Munthesläktföreningen.