Alla olika Munthe-grenar härstammar ursprungligen från Slågarp, en liten by längs den av Edward Persson så berömda Landsvägen i södra Skåne. Du hittar så gott som alla stamfäder ett par generationen ner från Hans Munthe.
Hans Arnoldssen Munthe (1622 – 1683)
Hans var son till professor Arnold Munthe och föddes 1622 i Lund. Då fadern gick bort, var han ännu icke fyllda sju år, och sedan modern 1631 hade gift om sig, fick han ett nytt hem hos henne och hennes andre man, professor Rhuman, i Köpenhamn. Efter dennes död i pesten 1637 sattes Hans i Lunds gymnasium, blev 1642 student vid Köpenhamns universitet, baccalaureus 1644 och, endast 23 år gammal, blev han rektor vid Hälsingborgs skola 1645. Fyra år senare utnämndes han till kyrkoherde i Bösarp och Simlinge, där han verkade under sin levnads återstående 34 år.
Sven Munthe D.Ä. (1657-1711)
Sven blev student i Lund 1682 och efter avlagd teologisk examen faderns efterträdare som kyrkoherde i Bösarp 1684 19/12. Vid prosten Johan Baggers visitation 1707 prisades han för sitt nit om sina församlingar, men det påföljande året blev han liksom kontraktets övriga präster utsatt för Baggers klander. Mycket upprörd häröver beklagade han sig i en skrivelse till Consistorium Ecclesiasticum 1708 att han ”nu på min gråå ålderdom aldraminst förmodat att skulle med så grofwa, dock Gudi loff ogrundade beskyllningar blifwa angrepen”. Han begärde att ”calumniae delator” skulle namngivas och tillhållas att vidgå sitt allmänna angivande, då han ville ”emot en sådan ähreskemmare mig wijdare uthlåta och förklara”. Några år senare gick han ur tiden och begrovs i Bösarps kyrka, där det mellersta av de trappsteg som nu leder till sakristian är ett stycke av hans gravsten med några mycket slitna och svårtydbara inskriftsfragment.
Jens (Jöns) Munte (1665 – 1724)
Jens (eller Jöns som han kallades) var också son till kyrkoherden i Bösarp, Hans Munthe, och bror till kyrkoherden i Bösarp Sven Munthe D.Ä.. Han skrevs in vid Lunds universitet 1685 och avlade examen theologiae i mars 1689. Efter prästvigningen blev han medhjälpare åt vice pastorn vid Lunds domkyrka Severin Torslow men förordnades redan samma år till skeppspräst vid en fartygsexpedition till Portugal. Efter denna och ytterligare en sjöresa till Portugal fick han år 1691 Kungl. Maj:ts rekommendation till Hammarlövs pastorat men konsistorium ville att ”denne skeppsprästen herr Jöns Munthe med något honom anständigt pastorat må bliva ihågkommen, eftersom vår nådiga vilja är att han för sine besvärlige resor till Portugal med någon god lägenhet skall bliva soulagerad”. Men när Jöns tänkte ge sig ut på en ny längre sjöresa skrev konsistorium till honom att han lämpligen borde ge upp tanken på befordran till sin återkomst. Denna skrivelse misshagade den unge prästen-sjöfararen, som till svar förklarade att om han ej blev befordrad, skulle han ”sin nöd och bedröfweliga tillstånd inför sin nådige konung (Karl XI) begråta”. Den temperamentsfulla skrivelsen renderade honom en allvarlig skrapa av biskopen, Christian Papke, som försäkrade honom att då han ”så sitt onda sinne utgjutit och ej wetat bättre sin biskop och konsistorium wörda, skulle han det å behörig ort ansvara och lära en annan gång det fjärde budet bättre iakttaga”. Men denna hotelse rann ut i sanden, och då Munthe återkom från sin tredje sjöresa, utnämndes han, 1693 till kyrkoherde i Stora och Lilla Slågarp. I fullmakten åberopades hans ”wackra Studier och skickelige lefwerne sampt swåre travailler uppå resorne med Wåre Convoij skepp till Portugall”. Men den bereste och tydligen ganska egensinnige kyrkoherden stegrade sig, då det blev fråga om att han skulle ”konservera” sin företrädares, salig kyrkoherde Hernerii änka. Han måste ”excusera” sig och sade sig därtill vara förlovad med en annan. Det torde också ha ägt sin riktighet, ty redan året därpå gifte han sig med en köpmansdotter i Göteborg.
I tjugunio år uppehöll Munthe sin kyrkoherdebefattning, men år 1722 avstod han pastoratet till pastorn vid Norra skånska kavalleriet Boéthius Tydeli, som då gifte sig med hans äldsta dotter. Svärfar och måg tycks emellertid ha haft svårt att samsas, ty magen gjorde anspråk på en del förmåner som svärfadern ”i sin hetsiga och häftiga sjukdom, då han intet wisste hwad han sade eller gjorde” skulle ha lovat honom. Det var väl med anledning av denna sjukdom som han hade avstått från pastoratet. Kyrkoherde Munthe måste ha varit en ansedd predikant, eftersom han en gång utsågs att predika vid ett prästmöte. Personligen tycks han ha varit en originell man, och det är väl ett rimligt antagande, att han ofta muntrade upp både sig själv och andra, då han i sin skånska prästgård berättade om sin ungdoms äventyr ”på galejan”.
Martin (Mårten) Munthe (1698-1786)
Martin var son till kyrkoherde Jens Munthe och föddes i Slågarp. Efter att tillsammans med yngsta systern ha hållits hemma ”under information”, såsom fadern skriver i ett brev, lockades han av Karl XII:s återkomst till Stralsund in på krigarbanan. Han begav sig till Stralsund och hade avancerat till styckjunkare, då staden den 14 dec. 1715 måste kapitulera. Vid återkomsten till Sverige befordrades han till officer vid artilleriet, men då en stor del av hären reducerades efter kriget övergick han i civil tjänst och blev i början av 1720-talet tullinspektor i Karlshamn. Under en lång följd av år skötte han denna tjänst men drev samtidigt handels- och rederirörelse.
Martin var en rik man med två hus och en trädgårdstomt. Enligt en förteckning över Karlshamns handelsflotta år 1766 ägde han fartyget ”Anna Maria” som det året gick med frakt till och från svenska och nordtyska hamnar. Vid ett rådmansval erhöll han endast några få röster mindre än den valde, och vid ett tillfälle invaldes han i den deputation som skulle underhandla om anskaffande av klockor till den nya klockstapeln. Han var kapten vid borgerskapets infanteri, vartill ju även hans militära förflutna predestinerade honom. Då hertig Karl av Södermanland i juli 1773 kom till staden, var, heter det i en samtida skildring, ”borgerskapet genast i paradering, så till häst som fots, kommenderade av ryttmästaren N. Lindahl samt Capitainerna Munthe och C. G. Bergman”. När Gustav III själv i september samma år passerade genom staden, paraderade åter borgerskapets kårer.
Munthes namn är förknippat med en tragisk händelse i stadens och släktens historia. Natten mellan den 17 och 18 november 1763 utbröt en eldsvåda i hans nära den norra tullporten belägna hus, och på några timmar hade elden, som snabbt spred sig i träbebyggelsen, utplånat ej mindre än 24 hus, många bland dem de bästa i staden. Munthe själv, hans hustru, dotter och en dräng lyckades rädda sig, men en brorsdotter, Agneta Munthe, och två pigor innebrändes. Martin Munthe avled åttiosjuårig i Karlshamn, där han då hade haft sin hemvist i sextiofem år.
Sven Johan Munthe (1714-1774)
Sven Johan var son till kyrkoherden i Slågarp Jens Munthe där han föddes 1714. Efter skolår i Landskrona blev han student i Lund 1727. Hans lärdomsfält blev de orientaliska språken, och antagandet ligger nära till hands att det var hans morbror, den lärde orientalisten biskop Johan Engeström, som gav hans studier just denna inriktning.
Promoverad till fil. magister 1738 blev han 1741 docent i österländska språk vid universitetet i Lund, och året därpå erhöll han en nyinrättad adjunktur med, såsom det heter i den av universitetets kansler greve Johan Gyllenborg utfärdade fullmakten, skyldigheten att undervisa i de språk, ”som äro brukliga vid det ottomanska hovet”. Bakgrunden till denna litet tvetydiga instruktion var det starkt ryssfientliga hattpartiets bemödanden om goda relationer med Rysslands gamla arvfiende Turkiet. Under åren 1742-43 var Munthe Skånska nationens notarie, och till professor i orientaliska språken och grekiska utnämndes han 1745. Den till professuren knutna undervisningsskyldigheten omfattade hebreiska, syriska, arabiska och kaldeiska, men Munthes egna huvudämnen var framför allt hebreiska och exegetik. Som bemärkt orientalist kallades han att tjänstgöra som tolk då den tripolitanska beskickningen 1745 kom till Stockholm.
Munthe, som ägde ett hus invid Stora torget i Lund, var en lärd med fördelaktigt yttre och ett angenämt sätt. Uppsalaamanuensen J. H. Lidén kallar honom i sin resejournal för både vacker, lärd och mycket polerad. ”Vore det ej för prästdräkten”, tillägger han en smula naivt, ”kunde man taga honom för ett kansliråd, så alldeles poli var han.”
Sven Johan Munthe avled efter en lång sjukdomstid femtionio år gammal. Han har i tryck efterlämnat en lång rad disputationer och en del tal, såsom vid rektorsombytena 1750, 1762 och 1774 samt vid teologie doktorspromotionen 1772.
Johan Lorentz Munthe (1729-1795)
Johan Lorentz Munthe. Oljemålning, 1772, av Per Krafft d. ä.
Johan Lorentz var son till tullinspektör Martin Munthe i Karlshamn. Fjorton år gammal inskrevs han vid Lunds universitet, avlade juridisk ämbetsmannaexamen 1751 och ingick därefter som auskultant i Göta hovrätt 1752. År 1758 utnämndes han till borgmästare i Eksjö och erhöll 1778 lagmans titel.
Den lilla stad i Småland där den tjugonioårige hovrätts juristen placerades som borgmästare gav inte stort spelrum för hans begåvning och aktiva personlighet. Men med liv och lust gick han upp i sitt ämbete och hävdade med stor myndighet både dess och sin egen personliga auktoritet.
Johan Lorentz Munthe hörde väl inte till de stora gestalterna i Sveriges politiska historia. Om hans politiska betydelse numera endast är känd av de yrkeshistoriker som ägnat sina studier åt epoken, så har han i stället varit så mycket mer känd genom barnvisans Borgmästar Munte som red på sin Brunte – till sin upprinnelse antagligen en politisk nidvisa – i våra dagar ytterligare populariserad genom Elsa Beskows bilderbok med musik av Alice Tegnér.
År 1786 tog Munthe, nu femtiosju år gammal, avsked från borgmästarämbetet för att helt ägna sig åt skötseln av sin gård Kvarnarp, belägen ett stycke utanför Eksjö och helt nära Munk- eller Kvarnarpssjön. Linné gjorde ett uppehåll vid den på sin skånska resa 1749 och hans skildring av den lilla sjön i förvårens fagraste tid är ett av dessa på en gång koncisa och sällsamt betagande prosapoem med vilka han nådde sitt litterära mästerskap:
”Munkesjön, som ligger på västra sidan strax jämte Eksjö, viste nu i lugnt väder oss för ögonen, huru förträffeligen Skaparen inrättat vår värld : Vattnet stod nu stilla och klart som en spegel och representerade uti sig en konkav himmel med strödda moln och en glimmande sol, som låg mitt emot den övre; men inemot stränderna framviste det en skön skog med upp- och ned-vända träd. Fiskarna, som hoppade, blänkte i vattenbrynen och änderna rodde på vattnet. Allt detta var så härligt, att jag vet intet, som därvid förliknas kan.”
Carl Magnus Munthe (1750-1809)
Efter att Carl Magnus avlagt sin juridiska examina vid Lunds universitet tjänstgjorde han i Göta hovrätt och var auditör, då han 1787 blev borgmästare i Växjö. Då han tillträdde ämbetet, rådde strid och oenighet inom stadens administration, och magistraten var icke vederbörligt respekterad. Han började också med ett ganska skarpt förmaningstal, som emellertid utmynnade i den optimistiska förhoppningen att Växjöborna från och med nu skulle räkna ”sin glada samdräktighets dag”.
”Alldeles övertygad att de flesta av Eder, mina herrar, känna domstolens värdighet och i vars höga namn den sammanträder, kan det likväl icke undfalla min kunskap, att en och annan tillförne lagt denna aktning till rygga och liksom med pockande fjät velat nalkas styret, men jag smickrar mig med det glada hopp, att slika överläggningssätt bland oss bliva alldeles bannlysta och önskar varda förskonad för nödvändigheten att bruka den makt som Kungl. Maj :ts nådiga fullmakt förenad med lagen lagt i min hand. Samhällets tarvor äro ömmare ämnen än att de borttrasslas i split och trätor.”
Sven Abraham Munthe (1787-1873)
Efter skolår i Karlshamn och Karlskrona blev Sven student i Lund 1804. Han avlade hovrättsexamen 1805 och påbörjade däreftersin långa ämbetsmannabana som skulle föra honom till den svenska statsförvaltningens högsta poster. År 1838 utnämndes Munthe till t. f. statssekreterare i finansexpeditionen, ett ämbete som gav honom plats i konseljen när expeditionens ärenden föredrogs. Sedan 1840-41 års riksdag genom en grundlagsändring avskaffat expeditionerna och statssekreterarämbetet samt ersatt dem med departement och statsråd med expeditionschefer närmast under sig, utnämndes Munthe till expeditionschef i finansdepartementet 1840. Då expeditionschefens ställning blev mindre självständig än de tidigare statssekreterarnas, var han först obenägen för denna utnämning men ändrade sig av en anledning som är ett kuriöst bidrag till den tidens politiska historia. I allt utom till namnet blev han också finansdepartementets chef.
När Munthe utnämndes till statsråd ansågs det innebära en förstärkning av den liberalkonservativa fraktionen inom regeringen. I den efter Oskar I:s tronbestigning nybildade regeringen räknades han däremot till de utpräglat konservativa statsråden. I avseende på hans politiska inställning kanske ärkebiskop Henrik Reuterdahls omdöme träffar rätt: ”konservativ men mer i tysthet än uppenbart”. Han var utomordentligt initierad i sin tids politiska förhållanden, men som departementschef var han främst fackminister, en ämbetsman i konseljen. Hans duglighet och arbetsförmåga erkändes av alla, och av sina statsrådskolleger var han omtyckt för sin tjänstvillighet och sitt urbana väsen. Han var en gladlynt och angenäm sällskapsmänniska, en känd och bemärkt gestalt i det dåtida Stockholmslivet.
Sven Abraham Munthe uppnådde en hög ålder och nalkades sin levnads slut med behag och värdighet. ”In i sena ålderdomen”, skriver Ludvig W: son Munthe, som ibland träffade honom under hans senare år, ”behöll han sitt fina och vinnande väsen, och ännu strax före sin död vid fyllda 86 år voro hans tankar lika klara och rediga, som de varit under hans krafts dagar.”